Stalonien - Maria Magdeva

Jag kommer från Stalonien där bodde jag tillsammans med min mamma och pappa. Ja, detta var ju förstås innan inbördeskriget bröt ut och mina föräldrar mördades. Nu är jag 27 år och är en ensamstående kvinna utan någon familj i ett land som verkar ha allt utom det alla vill ha, frihet och rättigheter. Innan kriget startade levde jag ett bra liv, omedveten om all ondska runt omkring mig. Jag gick i skolan, hade vänner och mina drömmar som liten var att göra stora förändringar i världen. Tyvärr går inte all drömmar i uppfyllelse men en av mina många drömmar skulle bli sanna. Jag måste lämna Stalonien.

Att ta sig övergränsen var inte lätt, förutom alla tillstånd och pass behövde jag pengar för att överleva på andra sidan. Jag hade sedan länge haft ett pass på grund av mitt jobb som en receptionist. Tack vare mina goda kontakter var det enda som krävdes ett intyg från en läkare och pengar till resan. Men det skulle inte bli lätt. I över ett år samlade jag ihop pengar för resan och gjorde flera läkarbesök. Det verkade som att det alltid fanns en orsak för mig att återvända för ytterligare en kontroll. Tillslut bestämde jag mig för att smugglas ut ur landet. Under resans gång hade jag träffat flera människor som ville fly från landet men inte hade några möjligheter till att göra det.

På väg mot jobbet en måndagsmorgon hörde jag någon ropa mitt namn: ”Fru Magdeva, Maria”. Jag vände mig om, framför mig såg jag en ung kvinna i 20 års åldern som jag aldrig sett förr.  Hon förklarade sedan hur hon kände igen mig och det visade sig att hon hade sett mig på en av organisationerna som tidigare hade skapats av människor som vill störta diktatorn. Självklart var jag en av dem, diktatorn skulle betala för vad han hade gjort mot mig och min familj. Kvinnan som hette Luna hade fått höra att jag sökte en smugglare som skulle hjälpa mig ut ur landet. Hon berättade om sin livshistoria, om sina två barn och hur hon verkligen behövde fly från landet men inte hade råd. Vi lovade varandra att vi skulle hjälpa varandra ända in till slutet och nu var det bara att vänta. Beskedet om vart smugglaren skulle plocka upp oss kom bara några dagar senare. Jag var rädd, orolig och vilsen. Man hade hört hur många människor som dog på resan vilket gjorde att oron växte ytterligare för varje dag som gick. Men jag var mer en tacksam över att jag hade Luna vid min sida. 

Efter att ha blivit smugglad över gränsen, förbi tullen inne i granlandet och vidare till nästa land hade nästan 12st av oss omkommit på grund av syrebrist i en av lastbilarna. Luna höll om sina barn hårt, känslan jag aldrig kommer glömma var rädslan. Rädslan av att bli upptäckt och tillbaka skickad. Rädslan av att aldrig kunna lämna Stalonien bakom mig och börja om på nytt. Rädslan att vara ensam i ett land där jag varken förstod språket eller visste om kulturen. Men till slut var vi framme. 

Det var allt annat än lätt att försöka kommunicera med myndigheterna i det främmande landet. Vi förstod oss inte på varandra på grund av språket men tillslut efter fyra månaders väntan hade vi fått ett permanent uppehållstillstånd. Jag var lycklig. Luna, hennes två barn och jag kunde tillsammans äntligen starta vårt nya liv.