torsdag 29 maj 2014

Grekiska filosofer - Upptäckter

Aristoteles: 
Aristoteles var en mycket känd filosof och levde cirka 350 år före år 0. Han hade teorier om att jordens materia var uppbyggd på "de fyra elementen. Vilket på bilden jag ritat visar att det är eld, vatten, jord och luft. Med element menade han de minsta och enklaste beståndsdelarna i alla ämnen. Han var en stor filosof vilket gjorde att inte för ens 2000 år senare märkte man att Aristoteles teorier var fel.









<---Aristoteles  

Demokritos:
Demokritos var precis som Aristoteles en mycket känd filosof och levde 400 år före år 0. Han trodde att allt består av en oändlig mängd av små partiklar. En partikel han kallade för "atom". På grekiska betyder atomos odelbar.

                                                                                   Demokritos --->

















onsdag 21 maj 2014

Engelska "The Island"

Answers 
I think that Doctor Merrick’s decided to start the facility because of the money. He makes a lot of money just by doing clones and selling them to celebrities. He doesn’t care about the clones or what they’re ”feeling” because they’re not supposed to have feelings. But in this case the two main characters had feelings. In his eyes the clones don’t have any value because they aren’t actually human beings. 

I think this Hollywood film is genius because it has a great message to people. First of all: don’t trust everything you’re told by people and have your own opinion about things. And second of all: fight for everything you think are wright, help people in need and don’t let anyone stop you from doing that. 

I’m not surprised by this in a Hollywood film because it’s an exciting movie to watch and it has a great message so a lot of people will watch it. I also think this movie gives us a little warning about the future. What if this actually happens in the future or something close to this. The movie is different and special that’s way I think a lot of people will watch it. 

In the film she says ”The Island is real. It’s us”. I think she means it’s so much more than a paradise. You can be happy without a perfect life. As long as you have people you love around you. Long story short she means you don’t need a paradise or be in heaven to be happy. I think we try too much to be happy that we forget how blessed we are for having people we love around us. Just because you don’t have a perfect house or a awesome car it doesn’t mean you have a bad life. 

torsdag 15 maj 2014

Novell - Äventyret och vi

Äventyret och vi 

Jätten kom allt närmare. Vi fick huka oss mellan träden för att inte bli avslöjade medan vi sprang. Portalen låg bara några hundra meter bort men det fanns ingen chans för oss att hinna. Jag kunde höra Peters snabba andetag och se hur hans ögon fylldes av rädsla. Portalen var borta. Hade vi lyssnat på våra föräldrar från början hade detta aldrig hänt. 

- Vi borde gå ut på ett äventyr! 
Peter tjöt av glädje medan han hoppade från sten till sten mellan den ena bäckens ände till den andra. 
- Vad menar du, som ett uppdrag? 
Min röst var inte lika exalterad som Peters men jag lät åtminstone inte sur. 
- Ja, sa Peter. Som att gå in i den förbjudna portalen på andra sidan ängen. 
Hans ögon glittrade och man såg hur hans ansiktsuttryck blev mer fundersam. 
- Är du helt tokig! Ingen har någonsin kommit tillbaka efter att ha gått in där. Har inte dina föräldrar berättat för dig hur farligt det är på andra sidan?
- Jo, men hur kan vi vara så säkra på det? Tänk dig, det kanske är en fantastisk plats med älvor som vi fast med vingar. 
Han stannade upp och tittade på mig. Det var en blick han visste att jag inte kunde motstå.  
- Okej, sa jag. Men vi måste vara tillbaka innan i morgon bitti, annars kommer våra föräldrar bli oroliga och märka att vi har varit borta. 
- Jaaa! Peter skrek och hoppade av glädje i flera minuter innan han samlade sig och sa: Vi möts vid portalen om en timme, ta med dig en ryggsäck med mat och varma kläder. 
Han vände sin blick emot mig en sista gång innan han sprang iväg.

En timme senare stod jag framför portalen och hade väntat över en kvart på att Peter skulle komma. Jag tog ett steg närmare portalen och den var mindre än vad jag hade föreställt mig. På varje sida fanns stora blommor med varsin stav i. Stavarna var till för att dras i annars skulle portalen inte öppnas. Framför mig låg en stor bok med en instruktioner. 
”Innan du passerar denna portal bör du ha med: En sax gjord av stål och ett gift från en grotta." 

Innan jag han tänka mer kring det hörde jag en röst. 
- Förlåt att jag är sen Lina, det var svårt att komma ut. Har du väntat länge? 
Peter kom springande med sin ryggsäck på ryggen, andfådd och svettig. 
- Nej, jag kom precis, ljög jag och pekade på boken. Har du med dig något av det som står här? 
Min röst började darra och jag fick inte fram orden utan att viska. 
Peter klev fram och tittade i boken. Han rynkade på pannan och läste om sidorna ett par gånger innan han vände sig om och sa:
- Nej, varför skulle jag det? Du borde inte tro på det som står här. Allt är bara nonsens. Hans röst mjuknade till i slutet och jag kände mig trygg bara genom att  få vara i hans närhet. 
- Okej, du kanske har rätt sa jag till slut.  
- Ska vi? sa Peter och sträckte ut sin hand. 
Vi tog ett steg närmare och drog i varsin stav. För en sekund kändes det som om våra kroppar inte existerade. Som om våra själar drogs ifrån oss och försvann. 

DUNS! SKRACH, SKRACH. 
Plötsligt befann vi oss i en enorm skog. Träden var höga och ruttna. Det lilla solljuset som fanns stoppades av de höga trädens kronor och det var näst intill kolsvart runt omkring oss. Blommorna och buskarna runt omkring träden hade vissnat. Luften var iskall. Mina läppar och ben började darra. Lite längre bort låg stora grottor och bakom dem fanns höga berg och träd. Jag fortsatte att titta runt när jag insåg att Peter inte längre låg bredvid mig. 
- Peter, Peter! skrek jag.
- Ta det lugnt Lina, jag är här. Peters röst var lugnare och mjukare än vanligt. 
Jag vände mig om och såg på honom. Han såg förvirrade och ledsen ut. 
- Vi måste ta oss tillbaka sa han. Det känns som om något är fel.
- Du har rätt, sa jag och reste mig upp. 
Vi vände oss mot portalen, men den fanns inte kvar. Peter tittade på mig med en oroväckande blick och jag började bli rädd. 
-Ser du portalen Lina? Var det inte här den låg? 
- Jo men...
Jag han inte avsluta meningen innan vi såg en gigantisk jätte komma gåendes mot oss. 
- Vad gör ni i mitt land? skrek jätten. Han var ursinnig.
- Spring!
Peter tog tag i min arm och började springa åt andra hållet. Vi sprang så långt vi orkade tills vi var utom synhåll för jätten. 
- Vad gör vi nu? 
Jag ställde mig upp och började gråta. 
- Du borde lyssnat Peter, varför gjorde vi såhär? Vi kommer aldrig lyckas åka tillbaka. 
- Jag vet vad vi behöver, sa Peter. Kommer du ihåg boken som vi såg innan vi klev in i portalen? Vi behövde en sax gjord av stål och ett gift från en grotta. Om vi tar med dem till samma ställe där portalen var innan kanske den dyker upp igen? 
- Hur ska vi få tag på det? frågade jag snyftande. 
Peter pekade mot grottorna längst bort. 
- Men tänk så stöter vi på jätten igen? 
Snyftningarna blev bara fler och fler. 
- Det kommer vi. Jag tror det är där han bor, sa Peter. 

Efter att ha gått sakta och vaksamt var vi framme vid en av grottorna. Precis som Peter sa var det där jätten bodde. Vi kunde höra hans snarkningar flera meter bort. Vi gick närmare och närmare för att ta en titt runt i grottan och för att se ifall vi kunde hitta det vi behövde. Jätten hade allt. Guld och juveler, mat, flera verktyg och olika drycker. Längst bort såg vi en stor sax. 
- Titta, viskade Peter. Ser du saxen? 
- Ja, sa jag. Och inte bara det! På en hylla längst in står det fler olika brukar och glas. 
- Vad ska vi ha de till? frågade Peter med en förvirrad röst. 
- Titta närmare, det står gift på sa jag. 

Vi smög längre in i grottan och medan jag stannade med vid hyllan där giftet låg fortsatte Peter längre in. 
- Var försiktig Peter. 
Jätten vred och vände sig åt Peters håll. Peter stannade upp men det var försent, jätten hade redan vaknat. 
- Akta dig Peter! skrek jag så hela grottan ekade. 
Peter vände sig hastigt om och såg hur jätten kom springandes mot honom. Han tog tag i saxen och började vifta med den framför jätten. Skrattandes stannade jätten upp framför honom. 
- Tror du den lilla saxen kan skrämma mig? sa jätten med ett hånfullt leende. 
Jag tog tag i ett av giften och sprang närmare jätten. 
- Kanske inte den lilla saxen, men det här! sa jag och började vifta med giftet. 
Jätten backade långsamt bakåt och Peter började springa åt mitt håll. Vi sprang ut ur grottan så snabbt vi kunde. Jätten var precis bakom och det fanns ingen chans att vi skulle hinna. Jätten kom allt närmare. Vi fick huka oss mellan träden för att inte bli avslöjade medan vi sprang. Portalen låg bara några hundra meter bort, men det fanns ingen chans för oss att hinna. Jag kunde höra Peters snabba andetag och se hur hans ögon fylldes av rädsla. Portalen var borta och vår ända chans var att lyckas. Nu var vi nära. Vi slängde saxen och giftet på platsen där portalen låg. Plötsligt drogs vi in i samma känsla en gång till. Det kändes som att vi inte existerade.

Några sekunder senare låg vi på den gröna ängen där vi först hade gått in genom portalen. Vi tittade upp mot den klar blåa himlen. Plötsligt dök det upp en av de många frågorna jag ställt mig själv under resan. Jag var bara tvungen att fråga. 
- Peter? 
- Ja? 
- Varför tror du vi var tvungna att ta med en sax och gift för att få tillbaka portalen? 
Peter vände sig mot mig och bara log. 
- Kan vi inte låta det vara ett mysterium? 
Hans leende växte. Så länge Peter inte brydde sig var det inga problem för mig att inte veta. 



SLUT