Det var kallt, jag sprang så fort jag kunde. Alla taggbuskar och grenar slog mig i ansiktet och det gjorde ont. Jag sprang och jag var tvungen att hinna fram, jag var tvungen att rädda Elias. Nu var det bara några steg kvar, där stod han, väntandes. Jag sprang mot honom tog tag i hans tröja för vi var tvungna att gå där ifrån, det var bråttom vi var tvungna att springa bort, det fanns ingen tid att förlora.
- Vem är du? Vart är vi på väg? frågade jag med en darrig röst.
- Ta det lugnt Elias. Jag kommer att förklara. Följ med mig, sa tjejen i den gröna, långa klänningen.
Med en osäker, rädd röst sa jag:
- Okej.
Vi började springa och efter cirka fyra minuter började vi bli trötta så vi satte oss på en sten brevid en bäck och andades ut. Det var en stor lättnad, vi hade sprungit i från det läskiga ljudet. Vi satt tysta en stund och det såg ut som om hon tänkte på något väldigt speciellt. Var det nu jag skulle börja ställa frågor?
Jag tog ett djupt andetag och frågade:
- Vem är du? frågade jag med en alldels för mesig röst så det lätt töntigt.
- Jag är din vägledare, sa hon med en viskade röst.
- Vägledare? Jag har inte bett om någon vägledare.
Jag hörde hur min röst började bli vresig och hur jag tappade tålamodet.
- Jag vet, sa hon med en lugn röst, jag ska berätta allt för dig Elias, var inte orolig.
Det var din mamma som skickade mig Elias. Hon hade läst din dagbok och blev orolig över vad som skulle kunna hända med dig. Jag heter Michelle och är 13 år precis som du. Våra föräldrar jobbar ihop, de är arbetskamrater.
- Men hur vet du så mycket om mig? frågade jag tveksamt.
- Jag vet bara vad du heter, men jag skulle vilja vet mer, sa Michelle med en glad och trevlig röst. Vi kan väl börja med att du lär dig lite mer om mig?
- Visst, sa jag så otrevligt så det nästan lät elakt.
- Som jag sa är jag 13 år,jag bor med min mamma och pappa i en liten by och älskar att baka. Din mamma skickade hit mig och bad mig om hjälp för att du skulle klara ditt uppdrag.
- Okej, men vad var det för ljud som vi sprang i från? Min röst hade inte blivit trevligare sen det senaste svaret.
- Det var trollet Igor, han lever i en grotta i närheten och vill inte att någon ska kunna pasera in i skogen. Men nu måste vi forsätta över bäcken så du hinner fram, annars kan det vara försent.
Vi gick fram till bäcken och såg en liten övergiven båt som vi satte oss i. Vi puttade ut oss själva från kanten när vi märkte att det inte fanns några åror.
- Vad ska vi göra nu? sa Michelle med en orolig röst.
- Vi kan inte göra något nu, vågorna är starka de kan hjälpa oss framåt. sa jag med en uppstressad röst.
Det var tyst, ingen av oss sa något jag tror att vi båda var för rädda över att vi kanske var i fara. Jag kollade lite på Michelle, hon var vacker och jag som var så otrevilg mot henne i början kanske skulle jag be om ursäkt?
- Michelle?
- Ja?
- Förlåt för jag var så otrevlig när vi träffades.
-Det är okej, det skulle jag nog också vara om jag träffade en främling sådär.
Innan jag hann svara började vattnet plötligt bli strömt, vi gungade fram och tillbaka, båten gick inte att stoppa. Vi såg ett stort vattenfall framför oss, paniken växte fram och vi försökte hitta något som kunde dra oss till kanten, men det var försent. Nu var det bara några meter kvar innan vi skulle falla ner. Plötsligt ryckte det till, Michelle hade lyckats fånga en gren från ett lutande träd. Jag tog mig närmare henne och vi båda drog oss upp ur båten. Båten fortsatte ner för vattenfallet, vi såg hur den slogs sönder av en sten och hur den gick sönder i hundra bitar.
- Puh, det var nära ögat sa hon med en lättad röst.
- Jo, det kan man lugnt säga, sa jag med en andfådd röst.
- Titta! skrek hon med en pipig hög röst.
- Vart? sa jag frågande.
- Där är fängelset, titta åt höger Elias.
Äntligen var vi framme nu kunde jag rädda min pappa från det grymma fängelset. Jag hade nycklen i handen, nu var det bara att gå in. Jag öppnade dörren, det var mörkt, golvet knarrade och vi smög framåt. Konstigt nog fanns det inga vakter, kanske hade de flyttat ut? Vi fortsatte in i den långa, dammiga korridoren och vi såg burar. I en av burarna låg en gammal man.
- Hallå? skrek jag så det ekade i hela korridoren.
Men den gammla mannen reagerade inte. Vi testade nycklen och buren öppnades, var det rätt dörr? Var den gammla mannen min pappa? Det skulle vi få reda på nu. Vi gick långsamt fram, vi vände på honom och det var min pappa! Men han var inte levande, han var död. Jag la mig brevid honom och grät så mycket jag orkade, efter timmar reste jag mig upp och Michelle som varit brevid mig hela tiden följde efter, hon sa inte ett ord.
- Det är nog dags att gå hem nu, sa jag med en pipig röst.
- Är du okej? frågade Michelle oroligt.
- Ja, jag är okej tack för du följde med mig hit, utan dig hade jag aldrig klarat det.
- Det är ju det vänner är till för.
Michelle är alltid så snäll och rolig, jag undrar om vi fortsätter vara vänner?
SLUT:) 
