Gud så pinsamt!

Jag vaknade en kall lördag morgon och blev otroligt sugen på pannkakor så jag reste mig upp och började gå mot köket då såg jag något helt fantastiskt, det hade börjat snöa så jag sprang mot köket där mamma stod och gjorde mackor. När jag såg mackorna blev jag så hungrig då jag glömde bort all snö och frågade istället om hon kunde göra pannkakor. Men då frågade hon med sin snällaste röst om jag kunde gå och köpa mjölk åt henne för annars skulle det ju inte bli några pannkakor och det var exakt det jag gjorde.

Jag satte på mig ytterkläderna och började sakta gå mot butiken som låg nio min ifrån huset. Precis utanför vårt hus finns en busstation och där såg jag Jonas från andra klassen. Jag har varit kär i Jonas ända sen 4:an men har inte riktigt våga säga någonting. Så jag samlade mod och började gå mot honom men precis då vände han sig om. Jag blev så nervös så jag snubblade på det stora snö berget det var så pinsamt! Jag reste mig upp och började springa mot butiken och jag skämdes så mycket!

Inne i butiken så hände något så pinsamt! Jag ramlade mitt framför alla Gud så pinsamt! De små barnen skrattade och jag blev alldeles röd i ansiktet och skämdes så mycket! Men jag reste mig upp och såg att alla fortfarande  kollade på mig så började småspringa till mjölken. 

När jag hade fått tag i mjölken så snubblade jag på mitt skosnöre och mjölken föll ner rätt i golvet med en duns och sprack. Som tur var det ingen där så jag tänkte bara gå därifrån och låsas som ingenting men när jag var på väg att gå gick det förbi en Ica arbetare som kollade snett på mig. Jag blev jättenervös och rädd men jag vet inte riktigt varför för han sa ju ingenting. Plötsligt försvann han och innan jag hann märka det kom han tillbaka med två andra arbetare. Alla tre började gå mot mig och dem sa att jag var tvungen att betala för mjölken. Jag kollade med en skrämd blick, men jag kunde inte säga nej. Efter att jag hade betalat så hade jag inte tillräckligt med pengar kvar för att köpa en till mjölk så jag sprang hem gråtandes, tårarna rann ner för kinderna och eftersom det var så kallt blev jag iskall om ansiktet.

När jag var hemma slängde jag upp dörren och skrek allt vad jag orkade. Mamma kom orolig och stressad ut från köket och frågade vad som hade hänt. Allt är ditt fel jag kommer aldrig mer prata med dig! Det var det jag skrek och man såg hur hennes min ändrades från orolig till ledsen. Jag fick skuldkänslor men sprang upp för trappan in till mitt rum utan att säga något.

Och det var det som hände kära dagbok, det var den pinsammaste och jobbigaste dagen i mitt liv! Det är bra att du finns, vem skulle jag annars berätta detta till? Men nu är det söndag så det är en ny dag! Pussar och kramar kära dagbok // Sara:)