Español - Diario de viaje

Día 1 - Llega

Llegué en Antofagasta (ANF) Airport temprano la mañana del domingo y fui a Playa Club con mi nuevo amiga que conocí en el avión por la tarde . Estábamos en la discoteca durante unas 2 horas antes de fuimos a nuestro hotel. La habitación del hotel parecí haber sido recientemente renovado y la vista era increíble. La habitación era pequeña, con una cama doble, un pequeño cuarto de baño y una pequeña cocina. Era un lugar perfecto para una noche. Durante la noche, estaba leyendo un libro mientras estaba pensando a dónde viajaría el próximo día. 

Día 2 - La aventura empieza

El lunes por la mañana me desperté a las 9:00. Me llevé antes de ir al restaurante para desayunar. Sobre la mesa había un folleto sobre "El Mano del desierto". Me parecí muy interesante y decidió que sería mi próximo destinación. Fui en el autobús solo pero me encontré con mucha gente agradable. La mano fue una obra extraordinaria y tomamos muchas fotos antes de ir a casa.

Día 3 - En la playa 

Después de que ayer, me decidí a tener un día de descanso. El tiempo fue fantástico y un día en la playa sería perfecto. Me llevé el bikini nuevo y mis nuevas gafas de sol. Hacía mucho calor y justo a tiempo llegó un vendedor de sandía. Después de un hermoso día en la playa, me fui a la cama en la habitación del hotel.

Día 4 - Cerro Paranal 

He estado interesada en la astronomía desde que era pequeña. Por lo tanto, decidí ir a Cerro Paranal. El Observatorio Paranal es un observatorio astronómico óptico operado por la ESO y ubicado en la comuna de Taltal en la Región de Antofagasta. Fui allí con la ayuda de un tren y un entrenador. El tiempo pasó rápidamente y regresó al hotel después de un largo día en el Observatorio.

Día 5 - Ir de bares 

El quinto día de mis vacaciones yo quise tener un poco de diversión. Por lo tanto decidí ir y bailar en un club cerca del hotel. Conocí a algunos nuevos amigos y bailé mucho. El DJ toqué buena música todo el tiempo. Después de una noche de diversión, regresé al hotel agoté. 

Día 6 - Museo Nacional De Bellas Artes (Chile) 

Segundo último día de mis vacaciones me quise hacer algo relajante. Las camareras en el restaurante habló acerca de un museo que estuve un poco más lejos del hotel. Era un museo muy interesante con muchas pinturas fantásticas de arte chileno. Fue un final perfecto de las vacaciones.

Día 7 - El último día 

Yo y mi amigo hubimos organicé una reunión en la Virgen María estatua. Hicimos un montón de fotos juntos y en la Virgen María estatua. Hicimos un montón de fotos juntos y en la Virgen María estatua. Comimos en un famoso restaurante, pedí la paella española delicadeza y Linn pidió la tortilla. Después de la buena comida, nos fuimos con el avión de vuelta. 

Bild - Idiom

Jag hade till uppgift att rita ett idiom bokstavligt och en bild med idiomets bildliga uttryck, jag valde att göra fjärilar i magen. Dock så råkade jag av misstag göra båda bilderna i ett men valde att använda det till min fördel. 

Stalonien - Maria Magdeva

Jag kommer från Stalonien där bodde jag tillsammans med min mamma och pappa. Ja, detta var ju förstås innan inbördeskriget bröt ut och mina föräldrar mördades. Nu är jag 27 år och är en ensamstående kvinna utan någon familj i ett land som verkar ha allt utom det alla vill ha, frihet och rättigheter. Innan kriget startade levde jag ett bra liv, omedveten om all ondska runt omkring mig. Jag gick i skolan, hade vänner och mina drömmar som liten var att göra stora förändringar i världen. Tyvärr går inte all drömmar i uppfyllelse men en av mina många drömmar skulle bli sanna. Jag måste lämna Stalonien.

Att ta sig övergränsen var inte lätt, förutom alla tillstånd och pass behövde jag pengar för att överleva på andra sidan. Jag hade sedan länge haft ett pass på grund av mitt jobb som en receptionist. Tack vare mina goda kontakter var det enda som krävdes ett intyg från en läkare och pengar till resan. Men det skulle inte bli lätt. I över ett år samlade jag ihop pengar för resan och gjorde flera läkarbesök. Det verkade som att det alltid fanns en orsak för mig att återvända för ytterligare en kontroll. Tillslut bestämde jag mig för att smugglas ut ur landet. Under resans gång hade jag träffat flera människor som ville fly från landet men inte hade några möjligheter till att göra det.

På väg mot jobbet en måndagsmorgon hörde jag någon ropa mitt namn: ”Fru Magdeva, Maria”. Jag vände mig om, framför mig såg jag en ung kvinna i 20 års åldern som jag aldrig sett förr.  Hon förklarade sedan hur hon kände igen mig och det visade sig att hon hade sett mig på en av organisationerna som tidigare hade skapats av människor som vill störta diktatorn. Självklart var jag en av dem, diktatorn skulle betala för vad han hade gjort mot mig och min familj. Kvinnan som hette Luna hade fått höra att jag sökte en smugglare som skulle hjälpa mig ut ur landet. Hon berättade om sin livshistoria, om sina två barn och hur hon verkligen behövde fly från landet men inte hade råd. Vi lovade varandra att vi skulle hjälpa varandra ända in till slutet och nu var det bara att vänta. Beskedet om vart smugglaren skulle plocka upp oss kom bara några dagar senare. Jag var rädd, orolig och vilsen. Man hade hört hur många människor som dog på resan vilket gjorde att oron växte ytterligare för varje dag som gick. Men jag var mer en tacksam över att jag hade Luna vid min sida. 

Efter att ha blivit smugglad över gränsen, förbi tullen inne i granlandet och vidare till nästa land hade nästan 12st av oss omkommit på grund av syrebrist i en av lastbilarna. Luna höll om sina barn hårt, känslan jag aldrig kommer glömma var rädslan. Rädslan av att bli upptäckt och tillbaka skickad. Rädslan av att aldrig kunna lämna Stalonien bakom mig och börja om på nytt. Rädslan att vara ensam i ett land där jag varken förstod språket eller visste om kulturen. Men till slut var vi framme. 

Det var allt annat än lätt att försöka kommunicera med myndigheterna i det främmande landet. Vi förstod oss inte på varandra på grund av språket men tillslut efter fyra månaders väntan hade vi fått ett permanent uppehållstillstånd. Jag var lycklig. Luna, hennes två barn och jag kunde tillsammans äntligen starta vårt nya liv. 

Konsthistoria - Bild

https://www.dropbox.com/s/pn10v41zb141wwp/Konstverk%20-%20Bild.pages?dl=0

Här är länken till min text till mitt konsthistoria arbete.

Summary - Forrest Gump

The film is about a man by the name Forrest Gump. Throughout the whole film he sits on a bus station and tells his story for the people who are waiting on the next bus. He is an autistic boy who in the beginning of the film wasn't able to walk because of his leg bracers. Jenny, his knew best friend in elementary school told him to run, run from the bullies who was chasing him. And suddenly while he was running the leg bracers fell off. After that his life changes and in the movie you get to see his struggles and his ambitions as an autistic boy becoming a man.

Eye-Wittness

Right now I am standing in the middle of the crowd while we are waiting for Forrest Gump to tell us all about the war in Vietnam. The crowd are excited and are literally going crazy for what Mr. Gump is about to tell us.

(Forrest Gump starts talking)

Oh no! Suddenly his voice gets cut off and as I can see it's somebody from the crowd who switched off the microphone. I am sorry, I think I was a little bit mistaken it seems like somebody pulled out the wires that were connected to the microphone. Like you all can hear the crowd is not pleased when they aren't able to hear the voice of the American hero.

(The microphone turns on again and Forrest Gump says: "And that's all I have to say about that".)

The crowd is completely quiet and you can almost hear a needle fall. They didn't hear a word Mr. Gump said but it seems like they understand it all. I wish that people all around the world watching this right now could be here and experience the same unique feeling.

(Jenny screaming: "Forrest")

What is happening here! A young blonde girl is screaming and running towards Mr. Gump in the water. Mr. Gump starts running and they meet in the middle. Are we witnessing a new love appear? Can that be Mr. Gump's secret lover or girlfriend? Well I guess we will have to wait and see.

Thank you for watching, over to you Charles.

SO - "Ge pengar eller inte valet är ditt"

Ska man ge pengar till någon som tigger på gatan? (Kvinna 40år, 4 barn, man död) 

Ja, enligt konsekvensetiken eftersom konsekvenserna av att hen ger tiggaren pengar är att hen får bättre samvete. Tiggaren kan försörja sina barn och på lång sikt kan kanske samla ihop tillräckligt mycket pengar för att hyra en bostad eller ge sina barn bättre levnadsvillkor. Hen som ger pengarna kan även tänka på lång sikt genom att ifall ”jag” ger pengar kan det leda till att fler människor ger pengar vilket i sin tur resulterar att det blir färre tiggare och fler människor som har möjligheten att skaffa jobb och hjälpa det svenska samhället. Sedan kan även den tiggaren hjälpa andra tiggare eftersom det själv har varit i samma situation, det blir alltså en god kedjeeffekt. En negativ konsekvens kan vara att de fortsätter tigga och risken är att de börjar använda droger.

Nej, enligt konsekvensetiken eftersom hen kan få dåligt samvete av att bara kunna hjälpa en tiggare av alla tiggare som faktiskt behöver hjälp. Men det kan bero på hens egen ekonomi är dålig och att den knappt räcker till för att försörja hen själv. Eller om hen måste försörja sina egna (förutsätter att hon har barn). Hen kan ha valt att satsa på t.ex: organisationer som hen prioriterar mer och tycker är viktigare. 

Ja, enligt pliktetiken. Det kan ses som en plikt att hjälpa den utsatt tiggaren eftersom hen har ett fast jobb, fast inkomst och tillräckligt mycket pengar för att kunna ge tiggaren pengar (förutsätter). Om hen inte har tillräckligt mycket pengar kan hon fortfarande känna behovet av att ge pengar fast i en mindre summa. Hen kan dessutom tycka att det är en plikt/oskriven lag att hjälpa människor i nöd om man har tillräckligt god ekonomi. Skillnaden mellan människor som väljer att ge pengar och de som inte gör är att: vissa kan välja att skänka bort pengar på ett annat sätt, andra kanske inte ser det som sin skyldighet att hjälpa till eller så väljer man att ge pengar för att man ser det som sin plikt. I vissa religioner som t.ex: kristendomen, buddismen och islam är det nedskrivet att man bör ge pengar till människor som har det svårt. 

Nej, enligt pliktetiken. Det finns ingen nedskriven lag som säger att alla måste ge tiggaren pengar. Därför ser pliktetiken inte det som sitt ansvar att ta hand om tiggaren utan anser då kanske att det är bättre att ge pengar till organisationer som kan skapa större möjligheter för tiggarna än slanten hen kan erbjuda. Hen kan anse att det är kommunens, regeringen eller rikstagens ansvar att ta hand om tiggare. Hen kan även tro att om man ger pengar så kan det leda till att tiggaren köper droger och bryter mot en lag.